Ny blogg

Har fixat en ny blogg som jag kommer att skriva i istället för här framöver! Så ni som har lagt in min blogg som en länk får uppdatera till den nya :)

www.ankischyberg.wordpress.com

Sjukling

Ja det sägs att livet inte är en dans på rosor och det kan jag verkligen hålla med om. Känns ofta som man tar ett steg fram och sen två steg bak, men det är väl så livet kanske är? :P

Började förra torsdagen känna lite smålock i vänstra örat men tänkte att det kanske är någon liten förkylning på gång för då brukar jag få lock så jag brydde mig inte om det. Helgen var mysig, firade midsommar hemma hos min syster.

På söndag vaknade jag av att det var helt lock i vänstra örat, kunde inte höra nåt plus att det tjöt hela tiden i den som en hög telefonsignal. "Nu har jag fått tinnitus" var första tanken och jag blev så rädd. Efter lite rådfrågning av vänner så misstänkte jag att det var en vaxpropp, så jag åkte iväg och köpte Revaxör för att spola örat. Använde revaxören en gång under dagen, locket och ljudet försvann delvis men det kändes inte helt bra så jag tog revaxören i örat under natten också.

På måndag morgon när jag vaknade hade locket och ljudet försvunnit när jag spolat örat rent, men nu hade jag istället ont i örat plus att min balans var inte bra. Fick en akuttid till läkaren på förmiddagen. Där konstaterades det att jag har fått en virusinfektion som påverkar balansnerven, och gör att jag är så yr/vinglig. 

Så nu är det medicin i 10 dagar :( Och medicinens biverkningar gör ju inte saken lättare: yrsel (räcker det inte med den jag redan har!?), trötthet och hjärtklappning. Det krävs en väldig koncentration när jag är uppe och går för att jag inte ska snubbla, vilket jag naturligtvis redan har gjort i alla fall.

Nu har jag väl haft tillräckligt med otur det här året tycker jag, vad har jag gjort för fel för att förtjäna allt detta!? :P

Dags att gå vidare och flytta!

Första halvåret av 2013 har varit rent ut sagt för jävligt. Hela ens vardag har vänts upp och ner pga. separation och att Akito fick somna in. Idag är det exakt en vecka sen Akito somnade och saknaden är enormt stor :( Enda positiva saken var Turkiet resan och jag kommer definitivt att åka tillbaka dit snart igen. Men förutom det så har det här halvåret verkligen inte varit bra.

Men jag tror att allt har sin mening, och nu är det dags att gå vidare med mitt liv, tänka på mig själv, vad jag vill och göra det till det bättre. Det första jag gör är att flytta om 4 veckor, och inte till vilket ställe som helst utan till Halmstad! Jag har i flera års tid velat flytta ner dit av olika anledningar men har inte haft den möjligheten. Men som det ser ut nu så finns det ingenting som håller mig kvar här uppe i Sthlm/Uppsala.. Så nu kör vi! :D

Till minne av Akito

Igår kväll fick jag en helt underbar överraskning av världens bästa Malin.. hon hade suttit och gjort en film till minne av Akito och lagt upp på sin hemsida. Jag finner inga ord över hur rörd jag blev och hur vacker videon av min fina pojke är. Saknaden är väldigt stor, det känns så konstigt att han inte finns vid min sida längre.

Jag vill tacka er för alla fina meddelanden på Facebook, det värmer med er omtanke. Det är även en del av er som undrar vad som hände, men jag mår alldeles för dålig för att orka eller klara av att prata om det och jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Min bästa vän Malin, min syster.. tack så otroligt mycket för denna minnesfilm. Jag älskar dig! <3<3<3

Anki,

För bara tre dagar sedan fick du ta det svåra beslutet att låta Akito somna, sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där, men du kommer med tiden att lära dig leva med den. Han kommer alltid att fattas oss, finnas i våra minnen och våra hjärtan. Tänk på alla fina minnen han fick med sig till dem gröna ängarna och känn dig stolt över tiden ni fick tillsammans.

Tog mig ikväll friheten att göra en minnesfilm till honom, vilket var väldigt svårt men viktigt för mig.

Många kramar!

Min fina pojke har blivit en ängel

Idag tändes det en ny stjärna på hund himlen, Akito har somnat in. Finns inga ord som kan beskriva mina känslor, det känns väldigt tomt :(

Jag saknar dig min vackra prins. Nu får du springa runt på dem gröna ängarna.

<3 R.I.P <3

Plugga inför slutprov

Hela denna vecka har gått åt att plugga, plugga och återigen plugga inför slutprovet i medicin 1 som är på tisdag nästa vecka. Som vanligt så tänker jag innan "äh det här är inga problem, det är inte så mycket" men när jag sen väl sätter mig ner med boken och anteckningarna inser jag att "oj då, det är rätt mycket man ska komma ihåg". Det är då paniken infinner sig! :P

Så denna vecka har det pluggats på celler, blodcirkulationssystem, nervsystem, rörelseorgan, matspjälkning, endokrina organ, sinnen, hud och mikroorganismer. Herregud säger jag bara! Tur att man har fantastiska klasskamrater som man kan plugga tillsammans med och få hjälp med vissa delar som man tycker är förvirrande. Dessutom har vi alltid roligt tillsammans och kommer in på helt andra konstiga saker än just det vi pluggar på, som t.ex. vitlök, bananer, dirre och dvärgar :P

Men vi har iaf lagt upp en ny strategi inför nästa kurs, vi ska då se till att börja plugga tillsammans tidigare inför slutproven så att vi är väl förberedda och inte bara ha en vecka på oss :P

Hundälskare.. nja inte när man är i Turkiet!

Jag älskar hundar. I Turkiet fanns det många gatuhundar som oftast låg på gräset längst Sides strandpromenad och vilade under dagarna. Dom levde sitt eget liv och brydde sig inte om alla som gick förbi.

Men det fanns ett undantag.. Let me tell you about this dog!

Hunden på bilden är inte "orginalet" men ser ut som den, förutom att öronen hängde halvt och han hade gula ögon!

Natten som jag och Camilla hade varit ute med den turkiska killen M hände en sak vi nog aldrig kommer glömma. Vi var på väg till hotellet från Side stad och gick då längst strandpromenaden. Helt plötsligt kommer denna hund från ingenstans och börjar följa efter oss väldigt nära. M försökte några gånger att fösa bort hunden, vilket funkade tillfälligt men den kom hela tiden tillbaka och gick bakom oss. M sa då att vi bara skulle ignorera hunden och fortsätta gå, vilket vi gjorde.

När vi kom fram till hotellet och sagt hej då till M så var hunden fortfarande bakom oss, men som tur var stannade den utanför receptionen när vi gick in. Camilla och jag fortsatte ut till hotellområdet och gick genom trädgården till vår byggnad, och sen upp till andra våningen där vi hade vårt rum. Korridoren (utomhus) till rummet är väldigt smal så man får bara plats en person på bredden så Camilla gick först, nu var det dessutom väldigt mörkt för inga lampor var tända.

Vi kom fram till vår dörr och Camilla tar fram nyckeln för att öppna. Av någon anledning så vänder hon sig då mot mig, tittar bakom mig och ger ifrån sig ett högt skrik. Jag vänder mig då om och vad är det jag får se... Hunden står precis bakom mig och stirrar på oss! Jag är inte den som brukar skrika men då skrek jag, trodde jag skulle få en hjärtattack.

Kan ju säga att dörren till vårt rum åkte upp väldigt fort och stängdes minst lika fort :P Hur hunden lyckades komma förbi receptionen och efter oss ända upp till vårt rum utan att någon märkte nåt är fortfarande en gåta. Så i den stunden var jag inte någon hundälskare ;)